Tennis court with a point tracker

Poängräkning utan poäng

I de flesta sporter räknar man poäng på ett helt logiskt och begripligt sätt; 1, 2, 3 och så vidare. Men i tennis är poängräkningen betydligt krångligare. Det hade väl varit okej om det fanns en rimlig anledning till det men faktum är att ingen ens vet varför man räknar som man gör. Teorier finns det däremot gott om.

 

Klocka, spel eller kanonkula?

Internet bjuder på tre tydliga spekulationsspår om hur räkneföljden 0-15-30-40 uppkom. Den mest gängse verkar vara att man utgick från en klocka och räknade varje poäng som en kvart. Det skulle förklara 15 och 30 men varför heter det då 40 och inte 45? Tja, en teori är att detta ändrades när regeln att man måste vinna med två poäng infördes. Då skulle det bli naturligt att gå från 40 till 50 och sen till 60 för att klockan, och gemet, skulle bli komplett. Resonemanget haltar dock då det aldrig har hetat 50 utan fördel, eller advantage. En festligare teori är att domaren helt enkelt inte orkade ropa 45 utan förenklade det till 40.

 

Ett helt annat spår är att poängräkningen kom till med det franska spelet paume som förebild. Paume är ett slags hand-tennis med anor från 1200-talet som liknar dagens real tennis. En planhalva var 45 fot lång och om servaren vann ett poäng fick denne flytta fram 15 fot. Vid nästa vunna poäng flyttade hen fram ytterligare 15 fot. Vid ett tredje poäng var det dock bara 10 fot närmare nätet som gällde. Man kom alltså först 15, sen 30 och till slut 40 fot från baslinjen.

 

Den knasigaste förklaringen kan vara att räkneföljden kommer från vikten på kanonkulor. Teorin är att brittiska flottister spelade någon form av tennis på örlogsfartygen och använde kanonkulornas vikt i skålpund som vägledning för poängräkningen. Den första kanonkulan vid en hälsningssalut vägde nämligen 15 pund, den andra 30 och den tredje 40. Varför man skulle spela tennis på bestyckade örlogsfartyg är emellertid oklart.

 

Siffra eller svordom?

När ställningen är 40 lika måste en spelare vinna två bollar i rad för att avsluta gemet. Ställningen kallas deuce på engelska. Begreppet kan härstamma från latinets duos som betyder två. Logiken är då att man behöver vinna två poäng till för att vinna gemet. Alternativt kommer det från uttrycket ”à deux le jeu” som innebär att de två spelarna har lika många poäng och därmed lika stor chans att vinna gemet. Men att det skulle härstamma från ett franskt uttryck är osannolikt eftersom man i Frankrike inte ens säger deuce utan égalité vid ställningen 40 lika.

 

Deuce är också en omskrivning av ordet djävul så en annan teori är att uttrycket kom till efter att någon som haft servefördel förlorat bollen och då svurit ”Deuce!” vid återgång till 40 lika.

 

Ägg eller sportslig kärlek?

Ett annat uttryck som fått experter och entusiaster att gå i spekulationsspinn är det engelska begreppet för noll i tennis, love. Den roligaste – om än inte troligaste – teorin är att det kommer från det franska ordet för ägg i bestämd form, l’œuf. Det uttalas löff (med hemmagjord fonetik) men kan med lite god vilja och dåligt språksinne säkert komma att låta som love. Kopplingen är att formen på ett ägg liknar en nolla. Såklart.

 

En annan förklaring är att den som hade noll poäng alltid kunde hävda att hen inte strävade efter att vinna utan bara spelade ”for the love of the game”. Den teorin känns på något sätt sannolik, som ett sätt för brittiska aristokrater i vita kläder och hatt att slippa tappa ansiktet.

 

Det verkar helt enkelt inte finnas någon logik, eller ens förklaring, till tennisens märkliga terminologi och poängräkningssystem. Som tur är så är det många gem i en match så man hinner lära sig. Blir det riktigt många gem kan det sluta i tiebreak. Då räknar man som vanligt, från 1-10. Men ibland till 7. I tiebreak måste man istället komma ihåg att serva från fel sida. Fast inte alltid.

 

Skribent: Katarina Warnström