Woman standing on tennis court with tennisball in hand

“Det här är vi” med Marina Yudanov

GÖTEBORG. Marina Yudanov började intressera sig för tennis redan som 3-åring. Under hela uppväxten spelade tennisen minst sagt en central roll i hennes liv men vid 18 års ålder lade hon racken på hyllan och rörde dem inte på flera år. Efter studierna på teknisk fysik på Chalmers började livet som ingenjör på Volvo Lastvagnar. Successivt började längtan efter tennisbanan att smyga sig på och det dröjde inte länge innan hon sa upp sig från sitt jobb. Allt för att satsa på sin passion och sitt nya mål: Att bli en av de topp 400 bästa tennisspelarna i världen.

 

Början på resan

Marinas passion för tennisen kom nästintill med modersmjölken. Med en tennisfantast till mamma och en medfödd tävlingsinstinkt utan dess like är det inte konstigt att Marina fastnade för sporten redan i tidig ålder. Redan vid 9 års ålder hade hon hunnit bo i både Ryssland och Australien innan familjen flyttade till Sverige, där satsningen på tennis tog fart på riktigt.

“Jag började spela när jag var jätteliten. Tror jag var 3-4 år och jag ville så gärna vara med och spela själv när jag såg mina föräldrar spela. När jag var 9 år så flyttade vi från Australien till Sverige och då började jag provspela för olika klubbar och fastnade för Gothia TK.”

Ju äldre hon blev desto mer växte sig tävlingslusten starkare. Gothia förblev hemmaklubb under ett antal år innan hon vid 14 års ålder bytte till GLTK för att följa sin dröm om elitsatsning. Spelandet och tävlandet intensifierades och som junior tillhörde hon den absoluta tenniseliten i Sverige. Under gymnasietiden tog livet däremot en vändning. Pressen att prestera på topp både i skolan och på banan tog hårt och vid 18-års ålder lade hon tennisen på hyllan. 

“Gymnasiet var ju lite av en soppa egentligen”, berättar Marina och skrattar. “Jag gick på Hvitfeldska på en ganska jobbig linje som är väldigt tung även om man inte sportar. Jag försökte elitsatsa på tennisen samtidigt som jag strävade efter maximal prestation både akademiskt och tennismässigt. Det gick liksom inte riktigt ihop och till slut blev det för mycket.”

De första åren efter studenten visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hoppade från ströjobb till ströjobb, pluggade några kurser och gjorde allt annat än att spela tennis. Racken hade hon lämnat hemma hos sina föräldrar och i många år tog hon varken i rack eller boll. Till slut hamnade hon på Chalmers där hon påbörjade den svåraste linjen hon kunde hitta – Teknisk fysik. Det var under sin tid på Chalmers som tennisen kom tillbaka in i Marinas liv och hon kände sakta men säkert att passionen höll på att väckas till liv igen.

 

När nytändningen blev ett faktum 

När en bekant hörde av sig och frågade om Marina ville träna med henne så ställde hon upp trots att hon inte hade spelat på länge.

“Vi småspelade några timmar på sommaren för att hon ville ha lite sparring och allt eftersom att vi spelade så ville jag bara spela mer och mer. Det var som om ögonen öppnades och man bara ‘Var har den här delen av mitt liv varit i åtta år?’”, berättade hon energiskt. Ju fler matcher hon spelade, desto mer kände hon hur tävlingsglöden inom henne tändes. Men det tog ett tag innan passionen tog över helt. 

“Jag började jobba på Volvo Lastvagnar. Jag blev färdig med mitt exjobb och den sommaren så gick jag runt och funderade på vad jag skulle göra. Skulle jag jobba eller skulle jag försöka spela tennis? Men då kändes det inte som att tennisen var ett rimligt alternativ. Jag hade ju gått min utbildning, fått ett erbjudande på ett bra jobb med bra betalt. Jag kände att jag var tvungen att ta det. Jag började jobba men kunde ändå inte släppa tanken på att jag ville tävla. Så all min tid utöver jobbet gick åt att hålla på med tennisen. Direkt efter jobbet åkte jag till träningen. Jag hade med mig datorväskan och allt som jag kånkade till träningen hela tiden och varje helg var det sommartourer.” 

Tanken på att kanske återgå till tennisen gav inte med sig och tillslut fanns det inget alternativ för Marina än att säga upp sig från sitt jobb och satsa helhjärtat på den sport hon brinner så mycket för. När beslutet var taget och startkapitalet som krävdes var anskaffat så återupptogs hennes elitsatsning – 8 år efter hon lade av. 

“Jag började från botten kan man säga och fick kvala in till Futures i Tunisien och Turkiet. Jag visste ju hela tiden att det skulle bli många resor själv men den första resan var faktiskt med Tennisgymnasiet i Lidköping. Jag kände tränaren där och han skulle till Tunisien med ett gäng tjejer och killar. Och då kunde jag hänga med på den resan, vilket kändes bra.”

 

Vägen tillbaka till toppen

Det dröjde inte länge innan Marina började klättra i rankningen och delta i $25.000 tävlingar.

“En av de absolut bästa resorna jag gjort och som jag är så glad över att jag tog mig för var att åka till Japan för 1,5 år sedan. Jag vet att mycket av touren händer i Asien och jag hade aldrig varit i Asien och spelat. När jag hade poäng att ta mig in i den här tävlingen så tänkte jag ‘Jag kör!’ och så åkte jag dit. Det gick bra, jag tog mig till en kvart och det var mitt bästa resultat på den nivån vilket var kul. Prispengarna betalade inte för hela resan men för hotellnätterna som jag var där så det var ju bra”, sa hon med ett leende.”

Under intervjun var det en fråga som gäckade oss extra mycket: Vad är det som gör att hon är så passionerad för tennis? Hennes ögon sken upp när hon berättade vad det är som driver henne framåt i sin satsning:

“Det är ju de här vassa tävlingssituationerna när allt kommer till sin spets, det är verkligen då man känner att man lever. När jag satt i min kontorsstol, visst man har ett bra jobb, man har trevliga kollegor, man går på AW men det kändes som om jag bara satt och kroppen bara långsamt dog. Jag kände att jag inte riktigt var där att jag kan acceptera det än. Jag måste ha de här do or die-ögonblicken. Det här med 30-40 andraserve breakboll och man bara måste klara det.”

 

Tankar kring framtiden

Idag är hon rankad 4:e bästa svenska inom tennisen men vart framtiden bär av är svårare än vanligt att förutspå då den pågående pandemin vänt upp och ner på det mesta. Adderat till detta skedde även stora förändringar fram och tillbaka i poängsystemet som satte käppar i hjulen för många spelare under stora delar av förra året.

“Jag kan ärligt säga att det inte gått uppåt lika snabbt som jag hade velat. Förra året sa jag att jag skulle upp topp 400 för om man gör det så har man nys på lite större tävlingar och går man till några semifinaler där så har man chans att få kvala till Grand slam. Men förra året valde de att göra om hela poängsystemet, vilket inte var bra för mig. De tävlingarna som jag hade räknat med att jag skulle få delta på kom jag inte längre in på så det vänder ju väldigt mycket upp och ner på tävlingsplaneringen. För att vara smart och kunna klättra i ranking så måste du vara taktisk för att välja vilka tävlingar du ska vara med på. Det var extremt segt.”

Vi avrundade intervjun med att fråga henne var hon ser framtiden bära av, en fråga som inte var helt lätt att svara på.

“Jag har inget bra svar på det just nu. Det känns som att jag skulle vilja ha betalt för min utbildning, jag har ändå kämpat mig igenom den. Då kan man känna att man skulle vilja ha ett bra jobb med bra betalt för det samtidigt som jag känner att det inte har varit det jag brinner för och jag behöver ett jobb där jag får röra på mig och skrika lite så vi får se”, säger hon och skrattar.

När intervjun var över och Marina gått från kontoret lämnades vi med en otrolig känsla av att ingenting är omöjligt. Att säga att Marina är en sann inspirationskälla för alla som jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar är ingen överdrift. Alla vi på MATCHi önskar henne allt det bästa med hennes fortsatta resa.